Jag träffade inte bara en, utan vi blev fem
Det slog mig igen - vilka homies jag har. Igår kväll pirrade det och jag körde en egen version av lambo, utan själva visan. Sedan spelade jag den för dem.
Aldrig har jag spelat något eget för någon förut. Inte så i alla fall. Aldrig har jag heller spelat så nervöst, men jag ville ändå.
Låten var ju till dem och då måste man spela. Eller hur? Så det gjorde jag och det skulle ha gått bättre, men budskapet gick fram, en process i botningen av scenskräcken och fina tårar.
Tack igen för att ni gör mig modig.
Kommentarer
Trackback
