Make me an win-win
FÖRTUNNANDE VÄNSKAPSBAND är något som tär något så olidligt på mig. Vänner flyttar och startar sina äventyr medan jag sitter och dränks i självömkan.
Jag har skrivit om det förut och jag skriver det igen. Att stå vid sidan om och se hela processen driver fram en onaturlig känsla hos mig. Det känns som om jag har förlorat. Visst är det lite sjukt? Det känns som om jag förlorat en hel del. Jag kan gråta precis som om jag har förlorat.
SÅ DÄR SITTER JAG och tror att allt är över. Som om det som var vårt nu är mitt slut men för dem byts ut mot en början. På samma gång blir jag lite frustrerad
- för är det verkligen rättvist?
Men jag vet, någonstans, att en sådan vänskapsrelation tar aldrig riktigt slut. Den kan förtunnas. Den kan förstärkas. Kanske är det bara stundens ovissheten som är det påfrestande och olidliga.
MEN HUR SKA JAG kunna veta i min patetiska självömkan?
