En jävla hyllning ändå
Det är svårare än vad många tror. En förlust är en förlust.
För en stund ska jag försöka att inte jämföra våra förluster. Det går inte att jämföra men jag är så trött på att hela tiden låta mig påminnas om dem som haft större förluster och större problem än mig. Att jag ska behöva skämmas för att jag berörs så av min.
Det är inte bara nu. Det är nu och föralltid. I allt ska det jämföras, läggas på en våg. Jag vill bara känna att jag har rätt till mina ynkliga känslor och ibland så frustrerande tårar. I vad som kom och vad som komma skall.
Jag tackar dem som ger mig tillåtelse. Nu och föralltid. Tro mig när jag säger att mina fyrbenta vänner är och var några av dem. Dem som aldrig tillåter mig att påminnas eller jämföras.
Innan jag skulle åka tillbaka till stan igår så gick jag in till henne en sista gång, där hon låg på sin filt bredvid ett tänt ljus. Det såg precis ut som om hon sov. Jag väntade på att hon skulle öppna ögonen och kolla på mig som alltid annars när hon hörde någon komma där hon sov så gott.
När jag klappade henne för sista gången så valde jag att vidröra den enda delen av henne som fortfarande kändes densamme. Hennes mjuka lockar längst ut på öronen var det enda som kändes som förut, det enda som inte var sådär kallt och stelt som resten av hennes stilla kropp.
Just nu kremeras hon på hemmaplan. Tur att min pappa av stål är hemma nu så att han kan utföra något så olidligt. Jag väntar på ett sms som ska berätta att allt är över. Jag svettas under morgonrocken.
Tänker på dig. Du har ingenting att skämmas för, ta den tid du behöver stumpan!
Kram
Thanks, keep up the good work.
