Så ses vi igen, o store Ångesten
Andy McKee – Rylynn
IGÅR KVÄLL NÄR jag ensam åkte hem från min bror möttes den lugna musiken mina öron medan ögonen såg mörker och bara en väg som tycktes rulla framför mig. Jag var ensam och jag kände mig som det.
Bara för att just den låten inte skulle ta slut vid den tidpunkten jag skulle nå gården så passerade jag infarten och unnade mig en liten extra sväng. Låten tog slut och jag bytte till en annan, en i samma dunkla moll. Den långa grusvägen kändes längre än någonsin och ändå ville jag att den skulle kännas ännu längre. Känslan av att vara på väg lät mig för stunden känna mig fri och att jag hade möjligheten. Så fort bilen vändes i slutet av grusvägen drogs jag till ett lika dunkelt moll som låten och jag visste att jag inte var på väg. Någonstans.
JAG KAN INTE åka tillbaka nu, som alla andra gånger, som så många gånger förr. Mönstret jag rör mig i känns obrytbart och min frihet känns inte längre fri. Alla världens möjligheter känns inte som möjligheter utan begränsningar.
Frågan jag ställer mig är hur andra tycks bryta sig loss och hur de gör det så omärkbart. Inga spår lämnas utan bara nya skapas. Det enda som känns lämnat är jag. Men kanske är det inte jag som lämnas utan jag som låter mig vara den som blir lämnad. Här brinner inte min ambition, här skapar inte jag min väg, här är inte där.
TROTS ATT MIN bil sakta styrdes hem och jag med den så visste jag att jag inte alltid kommer vara den som är den, min väg kommer att kännas fri och låten kommer att gå i äkta dur. Inte nu, kanske inte imorgon. Men när möjligheter bara är möjligheter. Mina möjligheter.
